fredag 5 mars 2010
Stora gråtardagen
Läste Amanda Widells krönika om att gråta efter förlossningen. Och been there, done that säger jag bara! Eller I am there, doing that snarare. Mannen började ju jobba igen nu i måndags, och jag har stått i fönstret med Dylan på armen, sett honom gå och lipat som en unge de första tre dagarna. Men bara efter att han har gått. Jag har hållt mig allt jag kan för att inte darra på rösten när jag säger "Hej då" och "Ha en fin dag, jag älskar dig". Sen har jag lipat. Inte av någon egentlig orsak, utan snarare av alla tänkbara orsaker. Typ: "Åh, han är en så fin man" och "Dylan, du ska bara veta vilken fin pappa du har". Snyft, snyft. Eller: "Åh att en familj inte bara kan få vara tillsammans" och "Att det ska vara så långt till sommar och semester, hur ska vi klara oss under tiden". Snyft, snyft. Först trodde jag att jag var knäpp, men så kom jag på att Emma frågat mig på en fest förra helgen om jag "haft stora gråtardagen än". Och då hade jag blivit lite sentimental en kväll och några tårar hade fallit över att vår son var så fin och att allt hade gått så bra, så jag svarade ja. Men inser nu, att det bara var början. Lipen ligger betydligt närmare nu än vad den någonsin har gjort tidigare i mitt liv. Men jag känner mig inte på något sätt deprimerad. Bara gråtmild. Och efter att ha pratat med min mamma, några andra mammor som jag träffade på IKEA och läst Amandas krönika, så inser jag att jag är långt ifrån ensam. Dags att investera i lite näsdukar att ha i skötväskan tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
Själv gråter jag varje dag, men av helt andra orsaker, av ångest, av oro, av trötthet, av känslan att inte duga och inte förstå min bebis... men det blir nog bättre med tiden.
SvaraRaderaCissi: Nej men va jobbigt. Och de eländiga hormonerna spär säkert på! Men tänk, snart kommer våren! Då kan man ta sin lille på långa promenader i solen och lyssna på fågelkvitter. Kanske gå förbi någon affär, köpa något gott och sätta sig på en bänk i solen och bara njuta en stund. Men visst är det jobbigt ibland. Min styrka då är min Gudstro och min tillit till att Gud hör bön och hjälper. Jag undrar ofta så hur alla andra gör som inte har det, när jag själv känner att det är allt jag har ibland.
SvaraRaderaMin lilla gosse är snart fyra månader och jag är fortfarande gråtmild :) Gråter av tacksamhet - men också av frustration ibland. Det är jobbigt att bli förälder och samtidigt helt oslagbart och häftigt. Jag har aldrig kännt att jag varit så lycklig. Jag har aldrig heller kännt att jag ger upp så mkt av mig själv. Men helt klart är ju att detta är meningen med livet!
SvaraRaderaAnonym: Fint sagt! Och så sant!
SvaraRadera