Tankar om bön

Jag fick en tanke igår som jag bara inte kunde släppa. Jag undrar, de gånger jag ber till Gud, vad gör alla andra som inte tror i samma situation då? Jag tänker speciellt på svåra eller trängda situationer. Situationer där man känner sig maktlös. Hoppas man på slumpen? Bara uthärdar man? Jag ber i alla fall. Ber till Gud och tror att han hör. Och jag skulle inte ha fortsatt nu vid snart tjugofem års ålder, om jag aldrig upplevde att det fungerade eller gav något. Det enda man förlorar på att testa är stolthet, och det är det aldrig fel att tappa lite av.

Jag brukar be för Dylan när vi går runt tillsammans på dagarna. Att han ska ha en fin dag, och att Gud ska hjälpa mig och ge mig visheten att bli en bra förälder för honom. Och om han gråter trots att han ätit, bytt blöja och sovit så brukar jag be att om det är något som gör ont eller är jobbigt för honom så ska Gud göra det bra. Och oftast slutar han gråta nästan omedelbart. Inte alltid det säger jag inte, men ofta. Så om jag nu har fel, att Gud inte finns och mina böner egentligen inte får svar, vad är det då för skada? Det gör mig ju gott att be ändå, det ger mig tröst i trängda lägen. Och det kanske anses som svagt att känna behovet av att vända sig till en högre makt, men då är jag gärna svag. Jag skulle ändå aldrig påstå att jag är nog i mig själv. Det har jag kommit till korta i mitt liv för många gånger för att göra.

Och när det kommer till mina barn, och om någon skulle tycka att det var hjärntvätt och indoktrinering att uppfostra dem i att tro att det finns en Gud och att han hör bön, så får de gärna tycka det. I så fall är det väl lika mycke indoktrinering att lära dem något annat. Det finns inget objektivt, allt är någons lära. Kalla det ateism eller evolutiuonsteori, alla tankar har formats av någon och det finns inget dominant i dem. Om något är dominant så är det i så fall faktiskt just kristendom, som är världens största och fortfarande starkast växande livsåskådning. I Sverige får man intrycket av att det är en liten majoritet. Och i svenskt ankdammsperspektiv så kanske den är det. Men i globalt helhetsperspektiv så stämmer inte den bilden längre.

Så. Kontentan av det jag vill säga är väl, våga att be. Prova att be. Kommer du i en trängd situation så ge Gud åtminstone så mycke som en chans att besvara en bön för dig. Det värsta som kan hända är väl att inget händer. Men händer något, så testa att tacka Gud också. Jag lovar att det kan vara skönt att faktiskt rikta sitt tack mot någon när man bara känner sig allmänt tacksam i livet. Speciellt när det känns som att man inte gjort något för att förtjäna det själv. Som när det går en väl, när solen skiner och man känner sig lycklig. Det är en underbar känsla att tacka. Att tacka någon, och inte slumpen. För jag är glad att jag inte tror på slumpen. Den kan vara väldigt nyckfull. Jag tror i alla fall att min Gud är god.