Dylan update

Jag har precis plockat upp en nyvaken liten busunge ur sin babysitter efter en tupplur. Han satt där och lekte lite med sin filt, eller så leker filten med honom, jag kan inte riktigt bestämma vilket. Han greppade i alla fall tag i den och ryckte den upp och ned över näsan och munnen, fram och tillbaka. Han kunde greppa den, men han kunde inte riktigt släppa den när han ville. Ibland lyckades han. Det är gripreflexen som sitter i, men som sakta håller på att släppa, och snart kommer han att kunna greppa saker som han vill.

Det slog mig hur stor han har blivit. Även fast de andra mammorna jag träffar som har barn i niomånadersåldern och uppåt skrattar lite åt mig när jag refererar till: "När han var liten". Vilket jag kan förstå. Han är ju inte ens tre månader. Men det är ändå så stor skillnad på den där nyfödda lilla bräckliga fågelungen och den betydligt starkare och stadigare lilla kille han börjar bli nu. Sex kilo tung har han snart fördubblat sin födelsevikt. Och en hel decimeter, till nästan 62 cm, har han sträckt ut sig på längden sen han föddes. Han sover hela nätterna nu, och lägger man honom på mage så lyfter han huvudet stödd på armarna, om än korta stunder. Han har växt ur nästan alla sina första kläder, även de som var så stora på honom när han föddes, och han babblar på och ylar med när mamma sjunger falskt till allt i Spotifys spellista. Kort sagt, min lilla, lilla bebiskille håller på att bli en lite, lite större bebiskille.