För tio år sedan...
Året var 2001. Jag var femton år. Hade blondslingat hår som jag brukade styla lite dreadsliknande eller lite rufsigt tupperat. Jag hade just bestämt mig för att det här med att vara kristen inte bara var något jag trott på som liten, för mig var det för livet. Så medans många av mina gamla kompisar som också växt upp i kyrkan drog sig bort och ville testa att leva för annat, så drog jag mig närmare. Ett beslut som naturligtvis har påverkat mig väldigt mycke. Och tio år senare har jag aldrig, och då menar jag aldrig ångrat det en sekund. För tio år sedan träffade jag även min man för allra första gången. Tänk, femton år gamla var vi den där majkvällen. Vi träffades i en kyrka i Stockholm som vi båda besökte bara för helgen, och han berättade att han skulle gå samma gymnasium som mig till hösten. Det var något med honom som fångade mitt intresse på ett speciellt sätt från första sund. Jag tyckte han var charmig liksom. Hade något extra. Och så var det nåt med ögonen. De glittrade, och det gör de än. Men framför allt så var han så cool. Inte på det där "Jag är så rätt, så inne, gör allt, säger allt och klär mig rätt sättet" utan det andra. Det som är coolt på riktigt. Alltså "Jag är den jag är, gilla eller gilla inte sättet". Och så var inte killarna jag hängde med. De kändes plötsligt ansträngda och konstlade jämfört med honom. Han hade liksom självdistans. Ja, självdistans är ordet. Och skinn på näsan. Och så tyckte jag att han var snygg, fast han hade kort hår. Killar skulle ha långa stylade frisyrer med snelugg för mig på den tiden. Men den sommaren sms:ade vi ganska så flitigt med varandra, och träffades några gånger. Jag började nog bli lite kär, men samtidigt var han ju inte som jag hade tänkt mig att den jag skulle bli kär i var. Låter kanske konstigt. Men jag var femton år och visste helt enkelt inte än helt vad som var viktigt för mig i en kille. Självdistans eller frisyr. Men en sak visste jag, att jag skulle ha en bra en, och att han skulle väljas noga. För jag hade aldrig haft en pojkvän innan det, och jag har aldrig velat ha en "bara för att". Jag ville ha The Pojkvän. En åtminstone potentiell framtida man. Och det gick ju rätt bra det där efter några turer som ett ungt och omoget hjärta kan ta en på.Om tio år...
Är året 2021. Jag är trettiofem år, mannen likaså, Dylan är elva år och bebisen i magen är snart tio. Förhoppningsvis har de kanske nåt syskon till och vi bor i ett hus några minuter utanför stan. Eller "en" stad. Inte säkert att vi bor kvar här. Barnen går i skolan, mannen har förhoppningsvis hunnit plugga en del och arbetar med kristet socialt arbete på något vis, och jag driver mitt företag och varvar det med att vara hemmafru. Jag vill ha ett litet företag, har inga världserövrar-IKEA-visioner, inga karriärista-fantasier. Vill bara dra in lite extra till hushållskassan med att göra det jag älskar utan att det upptar all min tid och mina tankar. Familjen först, det har varit mitt måtto sedan innan jag hade en egen familj. Har inget så kallat självförverklarbehov av stora mått. Tid för mig själv, ja. Tid för att gör det jag älskar och umgås med de jag tycker om utöver familjen, absolut. Men that's about it. Så om tio år är jag en snygg bloggande hemmafru som finns där för min man och mina barn, som älskar Jesus och att tala om honom och som älskar livet vart det än tar mig. För mig är varje dag en gåva från Gud, och vad jag gör med den, min gåva tillbaka till honom.
Lilla blonda Johanna i Paris, femton år gammal...
KOMMENTERA
Skicka en kommentar