torsdag 27 januari 2011
Och ändå känner jag inget annat än kärlek
Dylan river ner min favoritljusstake i golvet, och överdelen går i bitar. Sen när jag sitter och förgäves försöker att limma ihop de små, nästan minimaliska bitarna så passar han även på att riva ut samtliga lådor som han når till i köket. Sen tycker han att jag är tråkig och kommer bort till mig där jag sitter och står och drar i mitt byxben och utstöter med sin gnälligaste ton: "Maaa maaa maaa maaa" tills jag plockar upp honom. Då spyr han upp ett russin på min nytvättade tröja. Och jag bara älskar honom! Älskade skitunge!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
Haha ja precis så är det. Känner igen mig. Jag brukar i.o.f.s. bli tokig i en halv sekund eller så, men sedan kan man inte annat än skratta. :D Ofta brukar det ju vara så också att en tokighet sällan kommer ensam. Då är det ju bara att ge upp och le åt alltihop.
SvaraRaderaOh jag kan freaka ut också! Men som du säger, i nån sekund, speciellt när han biter mig. En ful ovana han har börjat med. Men sen när han bara skrattar efteråt så kan jag inte blir arg, hur gärna jag än vill :-)
SvaraRadera