Vilken söndag. Eller. Upp som en pannkaka och ner som en sol.

Klockan 14:04 idag tittade jag på klockan på mikron och konstaterade suckandes att dagen just börjat för min del. Och skulle man nu mot förmodan precis råkat trilla in här som en helt ny bloggläsare så nej, jag är ingen partyprinsessa med dagen-efter-sviter. Bara en gravid småbarnsmamma som nu faktiskt ska börja lyssna på barnmorskan och äta de där gripande järntabletterna som hon säger att jag behöver. För om uttrycket "sänkt" betyder några meter under ytan, så låg väl jag och kramades med Titanic imorse när Dylan vaknade. Och då var klockan ändå nästan halv nio. Speciellt sent gick jag inte och la mig igår heller. Ja inte senare än vanligt i alla fall, när mannen är bortrest.

Sen var jag zombie. Gick runt i morgonrock och tofflor och kraschade mellan sängen, golvet och soffan beroende på vart lillen befann sig för tillfället. Så när han somnade vid halv elva så var sängen min destination. Tyvärr vaknade han tio minuter senare och hade dunderkakat. Bara att byta på honom och försöka lägga om. Men då var han inte alls lika sugen längre. Han hade liksom fått en powernap på tio minuter. Själv hade jag precis hunnit landa med huvudet på kudden efter att ha plockat upp efter hans tidigare framfart. Men sen verkade han hitta tillbaka till tupplurslusten som tur var. Så en timme senare, runt halv tolv så slocknade vi båda. Och som vi sov! Tror den var tjugo över ett när han började snacka inifrån spjälsängen. Så då drog jag mig upp och fixade lunch till oss båda. Och efter den så är vi tillbaka där det här inlägget började. Klockan 14:04.

Men sen bara vände det. Solen sken ju och det var så varmt så jag lät balkongdörren stå öppen på vid gavel. Balkongen är i söderläge och i lä, så det blir ofta väldigt varm där. Inte mig emot alls! Sen satte jag på lillkillen skor, mössa och scarf och så började vi vårstäda balkongen. Vi till och med dammsög den. Overkill kanske, men nu är den ren och redo att bebos igen efter att ha stått övergiven hela hösten och vintern. Och Dylan älskade att vara på balkongen! Han stod gärna vid gallret och tittade på allt som försegick där nere på gården. Speciellt efter hundar spanade han. Och fick han syn på en så märkte man det direkt på att han utbrast i ett glatt: "Åh, voff!". Så vi var där ute resten av eftermiddagen i princip. Tills mannen ringde strax innan fyra, och sa att han och min pappa som hämtat honom var på väg från flygplatsen och att de stannade och köpte med sig pizza till oss. Och så var förmiddagens dunkla dimma glömd! Så vad är motsatsen till upp som en sol och ner som en pannkaka? Upp som en pannkaka, och ner som en sol? Ja, så säger vi.