Gravidtankar

Så sitter man här igen då. Några veckor ifrån en stundande förlossning och försöker att mentalt börja förbereda sig på att det snart ska komma in en helt ny liten människa in i ens liv. Och efter att ha fött barn en gång tidigare så är det nog ändå just där, och inte vid själva förlossningen, som mina tankar fastnar hela tiden. En ny människa. En helt ny människa. Jag menar, jag har ju blivit förälder redan. Jag har ett barn som jag älskar, lär känna mer och mer för varje dag, och som jag har tagit hand om på heltid i snart ett och ett halvt års tid. Det är min enda uppfattning, erfarenhet och referens till att få barn. Och nu ska jag alltså göra det igen. Men. Det är en ny människa. En annan person.

På något sätt så tror nog ändå min hjärna just nu att det kommer att bli en repetition av första gången. Men det är väl så den gör, eftersom det är min enda referens. Och när jag har försökt att föreställa mig en annan bebis så blir det typ kortslutning. Men nu försöker jag alltså att förbereda mig. Så mycke det går då det vill säga. Vänja hjärnan eller hur man nu ska uttrycka det. Inte för att man behöver, eller för att man ens kan vara helt förberedd, men för att jag vill hänga med. Jag vill leva i nuet, och jag vill uppleva det. Jag gillar inte när jag känner att det istället är livet som lever mig. Att saker bara händer utan att jag hinner greppa dem. Då måste jag dra i handbromsen. Stanna upp och tänka efter. Analysera. Sedan när jag känner att jag är i fas igen så kan jag släppa på. Låta livet rulla fritt. Men jag måste få stanna upp när jag känner att det går för fort.

Och den här graviditeten har verkligen gått just fort. Men livet tillsammans med en ettåring är inte direkt långsamt. Inte mitt i alla fall. Och som jag älskar det! Men parallellt så pågår ändå förberedelseperioden för ankomsten av denna nya individ, och för mig är det viktigt att försöka så gott det går att inte försumma den förberedelsetiden. Även om det såklart har varit annorlunda den här gången. Men det gör mig inget. Annorlunda är inget fel. Men däremot hade det varit fel att försumma den, i alla fall för mig. Jag behöver vara i alla fall till viss del mentalt förberedd för att vara närvarande. Och är det något jag vill vara så är det verkligen just en närvarande förälder. Inte en vårdgivande maskin. Fast ska jag vara helt ärlig, så tror jag nog ändå att det är så gott som omöjligt att leva livet som förälder, utan att ibland vara någon slags kombination av de båda.