Förlossningen - Let's make a short story long

Tycker själv att det är väldigt intressant att läsa andras förlossningsberättelser, och att skriva ner sin egen gör ju att man minns den bättre när tiden går och minnesbilderna bleknar. Så här kommer min, om hur vi blev föräldrar till världens mysigaste lilla Daisy.

Det är inte någon superdramatisk berättelse, om än helt annorlunda från min förra. Då hade jag gått över tiden med två veckor, blev igångsatt och var alltså på förlossningen redan innan värkarna satte igång. Den här gången så satte det igång av sig självt. Det var i lördags runt klockan åtta på kvällen och vi var hemma hos mina föräldrar och hälsade på. Jag hade några dagar tidigare laddat ner en värk-timer app till min iPhone, och den är jag verkligen glad att jag hade. Jag visste ju inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, eller hur jag skulle kunna veta om det verkligen hade satte igång eftersom jag blev igångsatt förra gången. Men när värkarna började komma så visste jag. Jag kände igen känslan. Det var värkar.

Och från första stund så var de rätt så ordentliga, om än med varierande styrka, och dessutom ganska regelbundna. De började nästan med ens att komma med ganska så exakt tio minuters mellanrum, och skulle sen fortsätta så utan att avta. Till en början var de ju mest molande smärta, som en minut lång mensvärk ungefär, var tionde minut. Men framåt midnatt så började en del av dem vara kraftigare. Vid fyratiden på morgonen så kunde jag inte ta dem liggande längre, de blev typ dubbelt så långa när jag låg ner som när jag stod upp eller satt, så jag gick upp då. Efter ett par värkar så ringde jag in till förlossningen bara för att rådgöra. Mitt vatten hade ju inte gått, men det gjorde det inte förens under själva förlossningen förra gången heller. Och värkarna var, även om de var kraftiga nu, ändå inte tätare än var tionde minut. Så de sa föga förvånande åt mig att avvakta och försöka vila.

Det var redan på väg att bli en fin dag ute, så jag gjorde lite frukost och satt mig på balkongen och fortsatte att parera värkar. Det funkade ett tag. Men vid sjutiden började jag känna att det här snart inte funkade längre, så jag gick in och väckte mannen. Efter det ringde jag tillbaka till förlossningen, då var klockan kanske runt åtta. Eller någonstans mellan kvart över åtta och kvart i nio. Den här gången fick jag prata med någon annan än förra gången, och det gick väl sådär. Hon tyckte att eftersom vattnet inte hade gått och vi bodde rätt nära sjukhuset så var det ingen panik att åka in, fast värkarna nu kom med fem minuters mellanrum som längst. Oftast med bara två eller tre minuters uppehåll. Hon tyckte att så länge jag kunde hantera dem så var det bäst om jag var hemma. Väldigt svårbedömt enligt mig. Men hon sa att eftersom vattnet inte gått så kunde jag kanske tappa upp ett bad och avvakta.

Så jag gjorde som hon sa. Mannen gjorde i ordning ett bad åt mig och vi ringde min mamma så att hon kunde komma bort och vara med Dylan när han vaknade. Men efter några värkar i badet så kände jag att jag sket i om värkarna var "hanterbara" eller inte. Jag ville in! Dessutom så mådde jag illa efter varje värk och just som jag klev upp ur badet så spydde jag. Då fick mannen nog och ringde och sa att nu kommer vi in. Och väl var väl det! Bilresan till sjukhuset från oss är väl runt tio-femton minuter, och under den färden hann jag med fyra rejäla värkar, nästan med tendens till krystvärkar. Så när vi väl kom in vid halv elva ungefär så undersöktes jag och det visade sig då att jag redan var öppen åtta centimeter. Fyra värkar senare så gick vattnet, och en timme efter att vi parkerat i garaget så tog vår lilla Daisy sina första andetag i den här världen efter fyra krystvärkar.

Så det gick rätt fort. Men även om det blev ganska så intensivt där sista timmen, så gick allt toppenbra verkligen! Visst, jag ifrågasatte i bilen på väg in varför jag utsatte mig själv för detta. Men enligt min man så sa jag följande citat till barnmorskan direkt när det hela var över och jag hade fått henne i min famn: "Jag säger som förra gången, det här kan jag tänka mig att göra om".