Torsdagstema - 2012 ska jag...

I år tänkte jag haka på "Torsdagstema". Första temat är "2012 ska jag..." och mitt svar på det är, 2012 ska jag klura ut en bild att teckna varje torsdag. Eller till varje torsdag. Jag har inte riktigt klurat ut om det är meningen att man ska lägga upp den redan på onsdag, så att den finns där på torsdag, eller om man ska teckna och lägga upp den under torsdagen. Men det får jag säkert rätsida på framöver. Får se vad det blir med för teknik också, idag blev det en skiss med blyerts och lite tusch. Och rackarns vad svårt det är att fota blyerts alltså! Det vet säkert de som testat redan om, men jag har aldrig fotat in en blyertsteckning förut. Det vill gärna se lite "skitigt" ut, och inte lika mjukt som i verkligheten. Men efter några försök blev det bättre. Så här är den, min första torsdagsteckning. Kommer det att bli 52 stycken? Det återstår att se!

Klätt i jul

I år gick julaftonsklädnaden i klyschigt julerött. Klänning gammal H&M, armband Indiska och halsband second hand.

Juldagen firades hos svärföräldrarna i Värmland iklädd myskläder eftersom vi satt i bilen större delen av dagen. Men idag när vi hade lite klappbyte med vänner så hade jag detta. Hjärteblus från H&M, vida svarta byxor med hög midja second hand.

Då var julen färdigfirad

Ikväll hade vi det sista julfirandet för detta år, en liten klappbytarkväll men några vänner. Så nu är julen ordentligt färdigfirad, och vi kan ladda om för att fira in det nya året istället! Daisy hade sina fina björnbyxor på sig från Mini Rodini, som hon fått av Dylans gudföräldrar i barnvälsignelsepresent. Och så en liten indianväst till som jag fyndat på mellandagsrean. Måste visa hennes frisyr på nära håll sen någon dag, hon har typ sidecut. På riktigt. Hon har nött kort sitt hår på högra sidan, så när det inte hänger över några lockiga testar så ser hon ut lite som Lisbeth Salander. Fast typ tusen gånger sötare då.

Härmed tillönskar jag eder...

Imorgon ska vi ut i rushen och köpa de sista klapparna! Galet, jag vet! Men sen tar vi helg, lååånghelg! Så därför passar jag på att redan nu önska alla er fina bloggläsare en riktigt god jul! Hoppas ni alla får en fantastiskt fridfull helg, fylld med kärlek och era nära och kära! Och så önskar jag alla fina små barn där ute i Sverige en vit jul, för om det inte är en så big deal att dricka lite på julafton, ja då kan man väl lika gärna avstå tycker jag. Så ha en riktigt god jul nu, så ses vi nog lite i mellandagarna igen! Fridens!

Så kan det gå...

Beställde mina egna Instagram-prints igår. Över fyra hundra bilder blev det. Oups. Men då tog jag dubbla kopior på de flesta. Till och med fyra eller fem på en del, tror att det var omkring två hundra unika bilder. Men ändå, oj då. Så kan det gå! Ska bli sjukt kul att få dem i alla fall! Lääängtar!

Bordet

Här kommer det lite bilder på bordet! Försökte fånga det under de typ tjugo minuters dagsljus som var idag. Inte helt lätt. Träet syns igenom mer i verkligheten än vad det gör på bilderna.

Den här bilden visar nog ytan bäst. Men tråkig dag att fota på. Tung grå himmel utanför som liksom suger åt sig alla färger. Så inge mer fota idag. Däremot en perfekt dag att ägna åt lite pyssel och paketinslagning!

Saffranscheesecake

För ett tag sedan så blev vi bjudna på saffranscheesecake hemma hos ett par fina vänner till oss. Jag höll på att smälla av, så god var den! På pepparkaksbotten dessutom, en riktig tiopoängare! Så det var ju inte för utan att jag var tvungen att testa att baka en själv. Speciellt som jag aldrig lyckats med cheesecake förut. Men nu förstår jag varför. Jag har bara testat kalla recept med gelatin, alltså inte ugnsbakade. Jag var så pass dum att jag trodde ugnsbakade serverades varma och jag ville ju ha kall cheesecake. Men nu vet jag bättre! Så jag tänkte dela med mig av receptet, passar utmärkt till glögg!

8-10 BITAR

Botten:
75 g smör
200 g pepparkakor, gärna fullkorn

Fyllning:
4 ägg
1 dl strösocker
2 msk vetemjöl
600 g färskost, typ Philadelphia
1/2 g (1 paket) saffran
saft och rivet skal av 1 citron

Glace:
3 dl crème fraiche
1 msk strösocker
1 tsk vaniljsocker

Smält smöret. Krossa pepparkakorna lätt och kör i matberedare. Häll ner smöret och blanda till en jämn smulmassa. Spänn fast ett bakplåtspapper i botten på en springform ca 24-26 cm i diameter. Tryck ut smulmassan i formen. Sätt ugnen på 175 grader. Låt formen stå i kylen under tiden som du blandar samman smeten.
   Vispa ägg och socker fluffigt. Blanda ner mjölet. Mosa sedan ner färskosten, saffran, citronskal och -saft i smeten. Vispa tills smeten är slät. Häll i formen och grädda i ca 45 minuter eller tills smeten stelnat. Tiden är beroende av storleken på formen.
   Rör samman crème fraiche, socker och vaniljsocker. Ta ut kakan och bred ut glacen ovanpå den. Grädda i ytterligare 5 minuter. Låt kakan svalna helt innan den serveras.

Lycka till!

Kul grej!

Idag kom det ett tjockt paket adresserat till mannen med posten. Jag vågade inte öppna det eftersom det är juletid och allt, så jag väntade tills han kom hem från jobbet. Och det visade sig att det faktiskt också var en julklapp, men eftersom jag sett det redan, och vart den kom ifrån, så frågade han om jag ville ha en tidig klapp. Och det ville jag ju såklart! I paketet låg det ungefär två hundra bilder som han låtit skriva ut med några av sina Instagram-favoriter. Jättefina bilder på oss, på barnen och på massa fina minnen! Han hade använt Fuji-erbjudandet som man ser lite överallt på nätet, och som även jag har länkat i högerspalten. Att skriva ut 100 bilder gratis. Hade jag aldrig tänkt på, men det går tydligen att välja 10 x 10 centimeter. Perfekt för Instagram! Han hade helt enkelt sparat ner sina favoriter i en mapp genom att gå in på någon Instagram web-sida. Typ ink361.com eller statigr.am. Och sedan vid framkallningen valt storlek 10 x 10 som sagt vad, och de blev jättefina! Så kul att se dem i print! Massa fina minnen! Så nu är det jag som suttit uppe halva natten och försökt välja ut några favoriter, och är nu nere på runt två hundra jag med. Fast då vill jag ju ha dubletter av en del också, typ helst alla, så Lord have mercy! Tur att 100 är gratis!

Snön som äntligen kom

By the way

Bordet är ju klart! Har bara inte fotat än. Det blev som jag anade inte alls som jag tänkt mig! Men bra. Slipade ner det och tänkte sedan betsa det med en bets som heter "drivved" men träet tog inte åt sig som jag ville. Så jag slipade ner de målade delarna igen och betsade det typ kalkvitt istället, för att bryta den gula furutonen. Den lyste nämligen igenom den första betsen.
Så det blev betydligt ljusare än jag tänkt, men träet syns fortfarande igenom som jag vill, utan att se gult ut. Så får vi se vart jag tar vägen med det sen. Kanske lutar av det till våren när man kan stå ute. Eller så har jag det som det är. Vi får se. En sak jag vet i alla fall är att just nu så får det vara som det är, och det, är mycket bättre än vad det var! Nästa projekt då? Jo, en furugul pinnsoffa till köket som ska bli vit. Men först tar vi helg!

Än finns det hopp för mänskligheten

Sitter och lipar ihjäl mig till Svenska hjältar. Det var bara det.

Bird light

Har äntligen fått upp den fina fågeln jag fick i födelsedagspresent av Dylans gudföräldrar! Nu hänger den på en grön tygklädd sladd i vardagsrummet, ovanför datorn där jag sitter just nu faktiskt. Men tanken är ju att datorn så småningom ska flytta in i arbetsrummet, och då ska emmafåtöljen stå här under lampan istället. Det blir nog primavera det! Älskar för övrigt skuggspelet den skapar på väggarna i hörnet där den hänger. Skuggspel är sååå tvåtusentolv! Blink...

And the winner is...

Fick in fina bidrag i tävlingen! Tyvärr var det egentligen bara två som var kvalificerade då alla utom de var längre än de max 140 tecknen. Kanske läste ni 140 ord? Och en kom tyvärr in för sent. Men hade gärna gett er alla en kudde i alla fall! Just de här var ju inköpta, men jag kanske kan trycka egna framöver så får alla mammor, äkta män och andra personer som förtjänar en kudde det! Vinstlotten denna gång föll dock på... smäm! Sara-liz som var den andra som kvalificerat sig får ett tröstpris om du vill. Båda kan maila mig sina adresser på byjowithlove[at]hotmail.com!

Nypysslat - Tavla

Inspirerad av bannern Anna satte upp i sin hall så pysslade jag denna tavla till vår hall. Igenkänningsfaktorn var för hög för att motstå. Hur många gånger har jag inte stått, halvvägs i ytterkläderna, mitt mellan en tjutande bebis och en spexande kille som prångt ska ha med sig sin färgglada plastgräsklippare ut och tänkt typ hej och välkomna till cirkusen. Biljetter där tack.

Så en Cirkus Gilan tavla blev det! Får mig att dra på smilbanden nästa gång jag står där i hallen och cirkusen gör sig redo för avfärd.

Busbebis

Sitter här med en klarvaken liten tjej. En klarvaken liten tjej som brukar somna för natten mellan åtta och nio i vanliga fall. Men inte ikväll. Hon lurade mig. Stenhårt. Hon var så sömnig redan runt sjutiden idag, och eftersom hon vaknade en timme tidigare imorse så tänkte jag att det inte var så konstigt om hon också somnade en timme tidigare nu på kvällen. Så jag la henne, och visst somnade hon allt. Superfort och supersmidigt också. Men, bara för att sedan vakna en dryg timme senare, och vara skitpigg visade det sig. Och då menar jag verkligen skitpigg. För tro mig, när hon vaknade så såg jag genast hela kvällens senario framför mig, och försökte desperat att få henne att hitta tillbaka till John Blund. Men icke. Hon hade bara powernapat för att orka vara uppe och se Idol med oss. Skruttunge. Hon är lurig hon. Och nu börjar jag undra om helheten av hennes onskefulla plan även var att dygna. För Idol är ju slut för länge sen, men hon är likväl vaken. Jag tog mig nyss ett allvarligt snack med henne, och förklarade att såhär kan hon ju inte hålla på. Sen så försökte jag förklara för henne att det ju är för hennes skull hon ska sova. Men i samma andetag som jag sa det så stannade jag upp och ändrade mig och sa, nej vet du vad, det var för din skull, men nu är det faktiskt mest för min skull. Jag är skittrött och vill sova. Så, sov nu. Och så nynnade jag den av mannen ihopdiktade sovsången, som hos oss är det ultimata tecknet på total uppgivenhet och episk trötthet. Den är helt oinspirerad och går så här, i monoton takt "Sovsov bebisbebis, sovsov". Om och om igen. Det är egentligen faktiskt ingen sovsång, det är en direkt desperat önskan. En önskan som nu äntligen verkar ha slagit in. Det är tyst ifrån sovrummet.

Dags för tävling!

Efter ekoxe-tävlingen så utlovade jag ju en ny chans till tävling, och här kommer den! Jag tänkte lotta ut den vita kudden i mitten av bilden, med texten "Home is where the heart is". Kudden är i bomull och måttet är 40 x 40, och det är fodralet som lottas ut. Här nedan följer reglerna!

Allt du behöver göra för att delta är att skriva några korta rader i kommentarsfältet på detta inlägg om en person som betyder mycket för dig, och varför. Max 140 tecken säger vi, och max en kommentar per person här på bloggen. De som gillar BY JO WITH LOVE på facebook kan tävla en gång till där också för att dubbla sina chanser! Men det är bara en vinnare, jag väljer ut de tio finaste kommentarerna och drar en vinnare där ifrån. Tävlingen håller på till och med på måndag klockan 23.00, och vinnaren presenteras i veckan! Lycka till!

Onödigt tjafs

Nu räcker det med onödigt tjafs tycker jag, i kommentarsfältet under inlägget "Mättad på misär". Jag förstår helt ärligt inte vad de som reagerat på har reagerat på. Att jag var kort i ett kommentarssvar? Jag läste om mina svar och tyckte inte de var något konstigt med dem, bara uppriktigt. Så om någon jag inte känner blir besviken har jag faktiskt inget mer att tillägga. Och att jag skulle ha haft extremt tråkig ton är bara extremt överdrivet. Att blogga är ganska utlämnande som det är, så när människor gömmer sig bakom anonymitet eller falska namn för att kritisera är det bara fegt. Det är förvånansvärt vad folk vågar skriva när de kan gömma sig bakom falska namn och anonymitet. Fegt säger jag.

Mättad på misär

Någon nämnde i en kommentar att jag på bloggen verkar vara en nästintill perfekt människa. Det hoppas jag att var och en har tillräckligt med verklighetsanknytning för att förstå, att så såklart inte är fallet. Men, klart att jag kan förstå om det kan verkar så ibland. Alla som bloggar väljer ju helt själva ut exakt vad de vill, och vad de inte vill visa upp. I mitt fall har jag valt att resonera såhär. Jag är inte totalt självutlämnande på bloggen, jag vill inte göra er bloggläsare till någon slags terapigrupp för mig. Går jag igenom jobbiga saker så vänder jag mig hellre till min familj och mina nära vänner. För den här bloggen handlar mest om inspiration. Och visst, jag skulle kunna visa er en massa bilder på mig osminkad i myskläder, eller en soffa fylld med ovikt tvätt. Men helt ärligt, är ni intresserade av det? Jag skulle inte vara det i alla fall. Sånt har väl alla nog av hemma hos sig själva ändå tänker jag. Så nej, inte så mycket av sånt på bloggen. För bloggen är inte hela mitt liv, den är de delar av mitt liv som jag hoppas ska kunna sprida lite inspiration och vardagsglädje till andra. Och sen är jag en av de som tycker att det finns nog med misär och elände i den här världen ändå som det är. Visst kan jag skriva av mig ibland om något som är allvarligt eller jobbigt, men det är inte tyngdpunkten i den här bloggen. Och sen så är jag väldigt tacksam över så mycket i mitt liv, så jag väljer att oftast lägga vikten vid det, och hellre lyfta en mungipa uppåt än att dra en nedåt. För att uppnå det sistnämnda så kan man bara slå på nyheterna en vanlig vardagskväll. Men jag tycker ändå att jag är mig själv i bloggen, fast det kan ju bara de som känner mig i verkliga livet avgöra.

På pysselagendan

Jag har länge varit på jakt efter ett gammalt slagbord till köket. Tittat på en del har jag också gjort, men de flesta går ju inte av för hackor. Några tusenlappar får man allt hosta upp, och ska man ha ett i bra storlek som är stabilt och funktionellt så landar man runt cirka fem tusen. Och ska man lägga så pass mycket pengar på ett bord, ja då ska man nog inte vara så ombytlig som jag är. Så jag bestämde mig för att göra i ordning det gamla furugula slagbordet vi hade i köket när jag var liten istället. Och tanken är såklart att det inte ska vara furugult längre, utan få någon slags mer antik look. Tror jag. Sen vet man ju aldrig vart man landar. Och färger på bets och lasyr kan ju te sig så olika beroende på underlaget. Men gult och hårt lackat ska det inte vara i alla fall!

Än så länge så har jag bara slipat ner det och tvättat av det, så nu ikväll ska jag börja måla har jag tänkt. Det mesta slipade jag ute på balkongen, fast jag tog det sista inne sen som ni ser på bilden, när det blev för mörkt ute. Jag hade ju inte tålamod att vänta i en hel dag till. Jag i ett nötskal! Sen så har vi ju trots allt inget köksbord under tiden heller, och det dammade faktiskt inte så farligt som man kan tro. Vill ni ha fler ursäkter till varför man faktiskt får använda slipmaskin inomhus? Maila i så fall. Och vill ni se hur det blir med det hela, ja då får ni väl hålla utkik här på bloggen!

De osociala sociala medierna.

Jag tänker ofta på det, vilken mängd nya, helt annorlunda relationer som skapas idag via nätet. Annorlunda då ifrån hur relationer brukade se ut för några år sedan. Folk man aldrig skulle komma i kontakt med annars känns plötsligt som grannar och vänner. Men oftast just bara på nätet. Det är inte lika ofta relationen utvecklas i samma takt i verkliga livet. Du kan känna en person på nätet, men inte utanför, och det kan jag tycka är lite märkligt ibland.

Jag hör till dem som tycker det är roligt när människor kommer fram, säger att de exempelvis läser min blogg eller följer mig på Instagram och pratar lite. Det tycker jag är kul. Sen förstår jag ju såklart att en del människor inte är så pratsamma, som exempelvis jag är, jag är ganska så väldigt pratsam jag. Men jag tycker i alla fall att om man möter en person som man skriver med på nätet, och känner igen, så kan man ju i alla fall hälsa. Nu låter det som om jag tänker på ett väldigt konkret tillfälle, det gör jag inte. Jag tänker till och med på flera. Och framför allt tänker jag på när man hälsar på någon och de typ undviker en, i alla fall definitivt inte hälsar tillbaka. Det är så tråkigt. Man måste inte prata, och ja de kanske faktiskt inte känner igen mig fast jag känner igen dem, men man kan väl i alla fall hälsa tillbaka.

Klart jag själv säkert råkat att inte hälsa på någon någon gång, men hälsar någon först så hälsar jag alltid tillbaka. Om jag inte skulle råka lida av tillfälligt hjärnsläpp eller något. Men när det är så, att människor inte hälsar tillbaka. Och kanske till och med vid upprepade tillfällen att någon tittar bort eller låter bli att hälsa som om de inte känner igen mig, då slutar jag va social med dem på nätet också. Hur hårt det än låter. Jag tar bort Facebook-vänner som vägrar kännas vid mig i levandes livet. Eller sluta kommentera och följa om man inte ens kan kosta på sig ett hej om det inte är digitalt. Nej. Visst är det kul med nya relationer på nätet, och vissa kommer man ju aldrig att stöta på in real life, så de förblir ju på nätet. Men när de två frikopplas helt, som om man är en person online och en heeelt annan offline, då har man tappat mig. Så möts vi i levandes livet, säg hej vet jag!