Busbebis

Sitter här med en klarvaken liten tjej. En klarvaken liten tjej som brukar somna för natten mellan åtta och nio i vanliga fall. Men inte ikväll. Hon lurade mig. Stenhårt. Hon var så sömnig redan runt sjutiden idag, och eftersom hon vaknade en timme tidigare imorse så tänkte jag att det inte var så konstigt om hon också somnade en timme tidigare nu på kvällen. Så jag la henne, och visst somnade hon allt. Superfort och supersmidigt också. Men, bara för att sedan vakna en dryg timme senare, och vara skitpigg visade det sig. Och då menar jag verkligen skitpigg. För tro mig, när hon vaknade så såg jag genast hela kvällens senario framför mig, och försökte desperat att få henne att hitta tillbaka till John Blund. Men icke. Hon hade bara powernapat för att orka vara uppe och se Idol med oss. Skruttunge. Hon är lurig hon. Och nu börjar jag undra om helheten av hennes onskefulla plan även var att dygna. För Idol är ju slut för länge sen, men hon är likväl vaken. Jag tog mig nyss ett allvarligt snack med henne, och förklarade att såhär kan hon ju inte hålla på. Sen så försökte jag förklara för henne att det ju är för hennes skull hon ska sova. Men i samma andetag som jag sa det så stannade jag upp och ändrade mig och sa, nej vet du vad, det var för din skull, men nu är det faktiskt mest för min skull. Jag är skittrött och vill sova. Så, sov nu. Och så nynnade jag den av mannen ihopdiktade sovsången, som hos oss är det ultimata tecknet på total uppgivenhet och episk trötthet. Den är helt oinspirerad och går så här, i monoton takt "Sovsov bebisbebis, sovsov". Om och om igen. Det är egentligen faktiskt ingen sovsång, det är en direkt desperat önskan. En önskan som nu äntligen verkar ha slagit in. Det är tyst ifrån sovrummet.