Jag tänker ofta på det, vilken mängd nya, helt annorlunda relationer som skapas idag via nätet. Annorlunda då ifrån hur relationer brukade se ut för några år sedan. Folk man aldrig skulle komma i kontakt med annars känns plötsligt som grannar och vänner. Men oftast just bara på nätet. Det är inte lika ofta relationen utvecklas i samma takt i verkliga livet. Du kan känna en person på nätet, men inte utanför, och det kan jag tycka är lite märkligt ibland.
Jag hör till dem som tycker det är roligt när människor kommer fram, säger att de exempelvis läser min blogg eller följer mig på Instagram och pratar lite. Det tycker jag är kul. Sen förstår jag ju såklart att en del människor inte är så pratsamma, som exempelvis jag är, jag är ganska så väldigt pratsam jag. Men jag tycker i alla fall att om man möter en person som man skriver med på nätet, och känner igen, så kan man ju i alla fall hälsa. Nu låter det som om jag tänker på ett väldigt konkret tillfälle, det gör jag inte. Jag tänker till och med på flera. Och framför allt tänker jag på när man hälsar på någon och de typ undviker en, i alla fall definitivt inte hälsar tillbaka. Det är så tråkigt. Man måste inte prata, och ja de kanske faktiskt inte känner igen mig fast jag känner igen dem, men man kan väl i alla fall hälsa tillbaka.
Klart jag själv säkert råkat att inte hälsa på någon någon gång, men hälsar någon först så hälsar jag alltid tillbaka. Om jag inte skulle råka lida av tillfälligt hjärnsläpp eller något. Men när det är så, att människor inte hälsar tillbaka. Och kanske till och med vid upprepade tillfällen att någon tittar bort eller låter bli att hälsa som om de inte känner igen mig, då slutar jag va social med dem på nätet också. Hur hårt det än låter. Jag tar bort Facebook-vänner som vägrar kännas vid mig i levandes livet. Eller sluta kommentera och följa om man inte ens kan kosta på sig ett hej om det inte är digitalt. Nej. Visst är det kul med nya relationer på nätet, och vissa kommer man ju aldrig att stöta på in real life, så de förblir ju på nätet. Men när de två frikopplas helt, som om man är en person online och en heeelt annan offline, då har man tappat mig. Så möts vi i levandes livet, säg hej vet jag!
Jag tänker också ibland att "dom känner kanske inte igen mig", men det gör man väl? Jag känner igen alla jag gått i samma klass som osv osv... Tror jag iaf :>
SvaraRaderaRåkade komma år ointressant från mobilen när jag skulle trycka på kommentar... Knapparna är så små, sorry! Inte ointressant! Bra skrivet! ;-) kram
SvaraRaderafolk är så knäppa! har det hänt att folk inte hälsar tillbaka?
SvaraRaderagud jag hälsar på alla o envar, folk man stöter på på torget när man ska köpa glass eller folk man åkt samma buss som mer än en gång.
jag tror det är viktigt att kännas vid människor, för vill inte alla bli sedda?
Nästa gång någon ignorerar dig kan du väl get in teir face så att säga, typ "hej-hej, hemskt mycket HEEEJ!!!", vore kul, tycker jag!
Mäh gör folk verkligen så?? De kan ju va blyga förstås, men det får ju finnas gränser! Jag hejar också friskt på alla jag känner eller bara känner igen. Senast idag hejade jag på pastor Ulf i affären. Tror inte han kände igen mig, men han hejade glatt tillbaka ändå såklart :)
SvaraRaderaJag tror att man ibland kan ha svårt att känna igen andra som man inte känner så väl. Jag är inte säker på att jag skulle tänka på om jag mötte dig helt ensam och utan sammanhang. Jag kan dessutom vara rätt inne i mina tankar. Skulle jag se dig med hela din familj eller i ett sammanhang där jag vet från bloggen att du brukar finnas så skulle jag ju lättare lägga märke till dig.
SvaraRaderaSedan kanske folk är blyga i verkliga livet också. Eller har problem och inte känner för att vara trevliga. Eller inte känner för att ljuga om det skulle frågas hur man mår men inte vill gå in vidare på det o.s.v. Finns många möjligheter där. Kanske är det en dålig dag när man känner sig ofixad och inte på topp. Och fast du inte försöker påstå att du är perfekt så ger din blogg en bild av dig som en extremt lyckad människa. Skulle tro att de flesta vinklar sin blogg en del och inte visar upp det fula men det är ju svårt att veta i vilken utsträckning. Kanske folk möter dig och du verkar lika i verkligheten som på bloggen medan de själva kanske inte känner sig så lyckade. Bara en tanke...
Smäm: Känner man igen dem så känner de väl oftast igen än själv? Tänker jag. Men jag ska inte säga så mycke, jag är typ delvis ansiktsblind ;-P
SvaraRaderaAnonym: Det är lugnt! Haha! Man får annars tycka att saker är ointressanta ;-)
Sofia: Haha! Ja det kanske jag borde ;-D
Makena: Hahaha! Ja så gör jag med! Vet inte hur många gånger jag hälsat på halvkända människor, typ från TV och så, och kommit på sen att jag inte känner dem ju ;-P
Ulrika: Känns lite som du missar min poäng. Jag menar folk man känner igen, som vet vem man är och hör av sig mycket på nätet men inte i verkliga livet. Inte okända människor.
Nej menar du folk som man känner så verkar det ju onekligen konstigt. För nu låter det som att du i.a.f. räknar bort folk som mig - som läser och kommenterar ibland o.s.v. men inte försöker vara "kompis" på nätet.
SvaraRaderaDet där med kända personer är lite lustigt. Jag råkade heja på Tomas Fogdö i hissen på väg till specialistmödravården en gång förut. Det bara slank ut fast han inte har en aning om vem jag är. :D