Oh sweet chaos

Jag får nu och då frågor om hur jag gör med barnen när jag målar och pysslar och så, och den frågan kan jag ju förstå! Svaret är dock att de oftast är med, alltså är där jag är. Om det inte är när de sover då. Och det går faktiskt bra! Daisy är det ju inget problem med än, hon kommer ju inte så långt. Hon sitter oftast i gåstolen eller på en filt och leker bredvid. Dylan är ju mer rörlig, men tack och lov rätt så lydig ändå. Säger jag "Ajaj" eller "Inte röra" så fattar han. Oftast. Ibland sätter jag honom i barnstolen med papper och kritor om han är väldigt sugen på att hjälpa till. Men jag skulle ju inte lämna honom ensam med grejerna. Han rör det ju inte så länge jag sitter där.

Men ensam med grejerna var just vad han blev idag. Jag satt och målade lite på några träbackar när Daisy som satt i gåstolen plötsligt kräktes. Jag bara "Oh no!" och sprang med henne till toan. Det var inte så farligt dock, men pyjamasen vart alldeles blöt så det var bara att byta. Jag kände lite på blöjan och bestämde att det var dags att byta den med. Men just som jag tagit av henne den så hörde jag "Ojoj! Mamma, kladdigt!" utifrån vardagsrummet, samtidigt som det slår mig att jag lämnat Dylan själv där med en öppen målarburk. Så jag bara tog Daisy, nakenfis som hon var och skyndade till vardagsrummet. Väl där var det inte så farligt som man hade kunnat tro. Han hade helt enkelt bara hjälpt mig att måla lite på den ena ofärdiga lådan, och sen lagt tillbaka penseln i burken. Men kladdat ner händerna lite, och de var de han nu stod och sträckte mot mig och sa lite besvärat "Eh mamma, kladdigt!" Så jag sätter mig på soffan med Daisy i knäet och torkar hans händer på en målarduk som låg där. Då känner jag hur jag plötsligt blir alldeles varm på låret, och sen blöt. Nooo! Mina målarbyxor! Reser mig snabbt för att det inte ska komma på soffan också och sparkar då omkull en annan färgburk med en spatel i som far iväg med vitfärg över golvet. Kaoset är totalt. Men som sagt vad, oftast går det bra. Oftast. Haha!