Hur stor har han blivit egentligen!?

Jag la just om en liten kille som kom upp och sa: "Mamma, Dylan hickar!" Varpå han går runt med sin snuttefilt släpandes efter sig och låtsashickar ett par gånger. Jag och mannen sitter och håller oss för munnen för att inte utbrista i ett asgarv som skulle väcka lillsyrran också. Och så går han rakt fram till TV:n, slår på den och kryper upp i soffan. Och vi ba, jaha? Och den mycket konstlade urgulliga låtsashickan har upphört. Så jag frågar honom där han sitter bredvid mig i soffan om han bara låtsades, varpå han svarar: "Ja, Dylan gosa soffan. Kom pappa! Sitt soffan!" Och klappar med handen på den tomma platsen på andra sidan om honom. Så där vill han sitta, mitt mellan oss och gosa. Och en mammas hjärta smälter. Han kommer upp, han låtsas att han har hicka för att få vara vaken (!?) och allt bara för att få sitta i soffan och gosa. Jag tror inte riktigt jag hänger med här. Är det här samma lilla kille som låg mellan oss den där första natten tillsammans alla tre, och grymtade när han grät så att han lät som en liten minigris? Samma kille som sa "Daddel daddel daddel!" på repeat. Och som lärde sig gå för att han så promt skulle ha sin mammas iPhone. Det är verkligen dagarna som går som är livet, och just nu flyger dagarna förbi! Själv, har han börjat säga hela tiden också. "Dylan ta jölken hälv!" Ja, ta mjölken själv alltså. Och visst kan den vara påfrestande ibland, den här lilla järnviljan som börjar lysa igenom, men jag försöker oftast att se det komiska i det. Man vinner mycket energi på att inte bli irriterad över allt, utan le lite för sig själv istället. Men framför allt så är det otroligt mysigt att börja lära känna den personlighet som han går och bär på, han är en otroligt fin kille min lilla son. Och jag älskar honom över allt annat.