Man vet att...

Man vet att dagen kunde ha fått en bättre start när klockan är tio och man äter frukost för tredje gången. Och man hoppas på att få behålla den denna gång. Utöver det känner jag mig faktiskt ganska pigg. Så jag hoppas att magen ska lugna sig lite så blir det nog en riktigt bra dag idag! Jag menar, har jag fått returnera frukosten två gånger och fortfarande känner mig hyfsat pigg, tänk då hur pigg jag hade varit annars! Tour de France? Nu står mitt hopp mer till att orka vika in tvätten, ta disken och packa några orders. Sen fixa lunch för tre och kanske, kanske orka ut en liten sväng efter det.

Jag kommer på mig själv ibland med att tänka att det här, det måste nog ändå vara den jobbigaste graviditeten av de tre! Men det stämmer faktiskt inte. Det är bara att man glömmer. Minnena bli lite suddigt romantiska och nutiden smärtsamt och knivskarpt verklig. För jag vill trots allt minnas att med Dylan, då låg jag på sängen i vårt sovrum, efter att ha kastat upp ett par gånger, och grät. Och tänkte att jag var så slut så att jag kunde nästan lika gärna dö, bara för att slippa eländet. Och då hade jag inte ens ett, än mindre två barn till att ta hand om. Så. I will survive. And more so. I will thrive!