TGIF!!!

Världens sannaste klyscha, men ändå! Thank... God... It's... Friday!!! Denna vecka har vi haft både besiktning av lägenheten inför avflytt, och visning av den samma. Fixat massa av det sista som ska flyttas av de icke fysiska saker så som bredband, el, försäkringar och så vidare. Varit ute på fler rekognisationsrundor och kollat på bland annat bänkskivor och golv. Nu känns det bara som att man vill ha nyckeln i handen! Men några dagar till får vi allt hålla i hatten. Känns så otroligt spännande och läskigt på samma gång! Jag tror vi fler än en gång har tittat på varandra och undrat, vad har vi gjort!? Livet är så tryggt och enkelt i vår hyresrätt. Vi vet exakt vad vår månadskostnad kommer att landa på varje månad, samma med elen. Och skulle en kran börja läcka eller frysen paja, ja då ringer vi bara kvartersvärden och så fixar han det! Nu känns allt så ovisst! Räntor, elpriser och oförutsedda utgifter. Men samtidigt, vi har ju inte fått bestämma nästan något själva innan i lägenheten, och det vi fixar gagnar ju ändå inte oss, snarare tvärt om. Vi kan till och med få betala.

Så såklart att alla mynt har sina sidor. Och vi får ju äntligen en trädgård dessutom! Och mer än 50 kvm boyta till. Det är ju bara att det är så nytt för oss som gör att det känns så pirrigt! Lite samma känsla som när man väntar sitt första barn, och slås av tanken på att man ska lämna BB sen med den där lilla hjälplösa människan och plötsligt stå som ensamma ansvariga! Om barnet gråter ska vi försöka lista ut varför? Och om det bajsar tre gånger på en timme är det normalt då? Och allt sådant som far genom ens hjärna. Så känner jag lite inför att komma till huset med nycklar i handen och bara: "Jaha, är det här vårt? Vad gör vi nu då!?" Lite som att så fort vi kommer in i hallen så kommer alla kranar att börja spruta hej vilt samtidigt, lågor slå upp ur proppskåpet och halva taket rasar in. Eftersom sannolikheten är så stor. Och då står vi där och kan inte bara vända på klacken, för det är vårt hus liksom!

Nu tror jag ju såklart inte att detta kommer att hända. Men det är den känslan. Vad som helst kan hända, och det är enbart på vårt ansvar att fixa det. Men jag tror man vänjer sig vid tanken. Eller vad säger ni som har hus? Nu låter jag som värsta olyckskorpen som går och oroar mig. Så är det inte. Jag är nog snarare tvärtom. Allt löser sig! Men ibland går ju bara sådana saker upp för en, men så tänker jag på dem, och så landar de. Men nu är det i alla fall äntligen dags för efterlängtad helg! Den sista huslösa helgen på oviss framtid. Så jag gissar att det även blir den sista hyfsat sysslolösa helgen på ett bra tag också! Om ni förstår vad jag menar. Så imorgon ska jag och mannen ut på date. Underbart! Han är så duktig på att styra upp barnvakt och boka in sådant, jag ligger verkligen i lä där. Tu man hand, bio och mat, vad mer kan en gravid tvåbarnsmamma begära!? Inte mycket, inte jag i alla fall.