Tänk på Jesus i Jul. En skrikig liten bebis med nybajsad blöja

Nu är det Jul! I koja och i slott. En högtid som oavsett hur vi firar den idag, faktiskt främst firas till minne av Kristi födelse. Absolut sammanvävd av flera traditioner, men det var som det den fick sitt kulturellt breda genomslag i vår del av världen. Det hände sig på den tiden, och så vidare. Förhoppningsvis så har alla i alla fall hört talas om det någon gång.

Gud föddes som människa. En liten bebis, för det är vad man brukar vara när man är nyfödd. Ni vet, den där lilla som kommer ut på slutet av en förlossning. Jesus föddes inte som en nybadad ettåring med rosiga kinder som fått håret fönat och lagt på spolar, om ni trodde det. Snarare som en liten, slemmig, blodig och grodformad skrikmaskin. Tada! Jesus is in da house liksom! 

Min man och jag har tre små barn, varav en fortfarande är bebis. Så ja, jag har en hel del first hand information om bebisar, tro mig. Till att börja med, bebisar är varken speciellt stilla av sig eller fromma, förutom när de sover. Och definitivt inte som man tänker sig att en Gud är. Far from! Och om de nu inte glömde att nämna i bibeltexterna att Jesus var ett extremt ovanligt barn så får vi anta att han faktiskt var som bebisar är mest. Bebisar skriker, kära nån vad de kan skrika! Och så bajsar de också, mitt bland folk, i någons famn utan att skämmas de minsta. Inte tar de hand om kalaset de ställt till med själva heller. Dessutom vägrar de titt som tätt att sova också när de bör. Och oftast när det passar som sämst. Dem är inte så slätstrukna av sig, och ganska så oglamorösa helt enkelt. 

Så om Gud när han skulle rädda världen valde att komma som en liten människa med allt vad det innebär, ja vad säger det då om honom? Jag menar, jag tror inte att Jesus bebisbajs luktade Chanel no 5 direkt, eller att han bytte sina egna stinkande tygblöjor. Det kanske känns konstigt att tänka sig Jesus på det här viset, men faktum är att det säger en hel del om Gud. Att han kanske inte är så avlägsen som vi ibland vill få honom till. Så utomvärdslig och ogreppbar. Utan att han är mer verklig, mer greppbar och mer levande än vad vi kan föreställa oss. Han valde att göra sig väldigt verklig. Han föddes som vi, med smärta och väldigt fysiskt. Han dök inte bara upp "poff" som färdig trettioårig ur en buske. Han valde att möta oss så som vi är, med allt vad det är. Han ville komma nära oss. Så han föddes rakt in i mänsklighetens armar, bokstavligen. Han är ingen polerad ouppnåeligt ikon, inget ont om ikoner, men han är verklig. Inte en slätstruken retuscherad gestalt. Ruff i kanterna och verklig. 

Sedan är han saker som vi inte kan greppa den fulla innebörden av också, så som helig, rättfärdig och allsmäktige. Egenskaper som gör att han faktiskt är Gud. Men Gud ville vara tillgänglig för oss. Därför blev han människa. Han kan relatera till oss, och vi kan relatera till honom. Han gled inte direkt runt med ett pokeransikte på en Segway när han var på jorden och gjorde korstecken heller. Och det står en hel del om hans känsloliv i Bibeln. Han var glad, han skrattade, säkert bullrigt och högt, det skulle inte förvåna mig. Han sörjde och grät, han blev rasande och gjorde en piska av rep och drev ut försäljarna ur templet med den, välte deras bord och vrålade med största sannolikhet så att blodkärlen på halsen höll på att spricka. Jag menar, så arg blir inte ens jag på min värsta PMS dag! Jag har aldrig jagat någon med en piska jag gjort av rep i stundens hetta liksom, inte vad jag kan minnas i alla fall. Han blev människa. Han vet vad det innebär att vara människa med allt som ingår. Så sätt honom inte på en ouppnåeligt piedestal. Han klev själv ner från den, av en enda orsak. Han älskar dig och vill vara nära dig.