 |
| Vyn på bilden har inget med texten att göra, förutom att den är utvald för att åt det hållet såg det bra ut, medan åt andra hållet var det mer eller mindre kaos. |
Jag får STÄNDIGT frågan hur jag orkar och hinner med allt jag gör. Det vill säga renovera möbler, bygga lekstuga, gräva i trädgården, plantera och så vidare. Och varje gång jag får frågan blir jag lika ställd. För vadå tänker jag, alla har ju lika mycket tid till sitt förfogande. Tjugofyra timmar på ett dygn, ingen får fler ingen får färre. Men sen är det ju upp till var och en vad vi gör med dem.
Jag tänker helt sonika att jag prioriterar vissa saker medan de som frågar mig hur jag orkar helt enkelt prioriterar andra saker, saker som jag i min tur kanske prioriterar bort. För tro mig när jag säger detta, jag har inte fler timmar på mitt dygn. Bygger jag, gräver i trädgården eller målar, ja då kanske tvätten får stå orörd i några dagar under tiden. Maten får lagas snabbt, pommes, chicken bites, in i ugn, blanda sås, klart! Typ så. Inga långkok eller handrullade köttbullar de dagarna. För det hinner man helt enkelt inte med. Man kan inte äta kakan och behålla den.
Och egentligen så tror jag att de som frågar mig hur jag hinner med skulle kunna lista ut detta om de tänkte efter. Att jag fuskar och slarvar mig igenom andra bitar av livet för att hinna med, under tiden jag fokuserar på något projekt. Men, om vi ska vara helt ärliga, så tror jag inte att man vill tänka efter. Man vill att det ska finnas supermänniskor som bygger en lekstuga med högerhanden, leker med barnen och lagar oxrullader med vänster. Eller jobbar heltid på supercoola jobbet och är en heltidsöverlåten förälder och en intressant, snygg, fit och engagerad livspartner. För finns dessa supermänniskor så betyder det ju att vi också kan bli en, bara vi jobbar tillräckligt hårt. Och så stressar vi ihjäl oss, tappar bort både oss själva och de vi älskar, och för vad? Ett overkligt ideal som vi själva skapat genom att plocka russinen ur kakan hos andra människor och deras liv. Ofta människor vi inte känner personligen och egentligen inte har en susning om hur deras liv ser ut. På riktigt.
För en sak kan vi vara helt säkra på. Vi äro alla människor. Vi har våra stunder då vi totalt briljerar och strålar, och stunder vi tror att vi aldrig någonsin ska kunna återhämta oss ifrån. Vi har också alla en fasad som vi visar upp, och detta behöver inte vara något dåligt, ibland kan det ju låta så. Speciellt i vårt "reality" frossande samhälle. Men fasad handlar mycket om integritet. Man ska och bör inte visa allt för alla, det är min åsikt. Det är något sunt i att inte blotta sig konstant för alla möjliga okända människor, människor som varken har respekt eller kärlek till dig. Det finns ett uttryck,
"If they don't know you personally, don't take it personal." I sociala medier kommer folk att blanda yta med djup. Vackert och fult. Men det är fortfarande den bakom skärmen som väljer vad de visar, både när det är välpolerad yta eller förkrossande verklighet. Vi alla projecerar en bild. Och vi väljer vad vi visar.
