Igår lyste en blek novembersol in genom våra fönster i någon timme eller så. När det är mulet dygnet runt i nästan veckor i sträck så känns det ibland som om man bor på en annan planet än den man bodde på för fem månader sedan. Men idag låg en isig dimma så tungt att man nästan inte kunde se nästippen framför sig. Det gör mig inte så jättemycket det här vädret, men å andra sidan så är vi bara i slutet av november. Fråga mig igen i slutet av februari så får vi väl se. När jag var liten så tänkte jag mig det hela som om jorden var fångad inuti ett gigantiskt vitt äggskal då, och knackade man bara lite försiktigt på det där oändliga kompakta vita så skulle det spricka och solen skulle lysa igenom. Om man bara nådde nu då. Men visst känner man sig lättare och friare när man tittar upp på det oändligt blå, än på det oändligt gråvita...
KOMMENTERA
Skicka en kommentar